WAY UP NORTH

fotograf-eskilstuna-7x

Hemkommen från Way Up North och överdrivet laddad med ny inspiration och intryck. Antecknade som en dåre och alla föreläsningar kickade verkligen igång idéer som snurrade igång ordentligt i knoppen. WUN är en konferens för främst bröllopsfotografer, där några av världens mest populära/framgångsrika bröllopsfotografer föreläser om hur dom jobbar, hur dom lyckades, vad som är viktigt och så vidare.

Något som verkligen satte sina spår hos mig, var det logiska och redan kända faktum om att man inte minns större delen av sitt liv, och om man inte har något som påminner en om det, så har man ingenting kvar. Här om dagen skrev en min vän och före detta kollega att hon hittat min hårddisk i ett skåp på jobbet. En hårddisk som varit borta i ett år, som innehöll princip alla mina bilder sedan jag började fota, som jag trodde var helt försvunnen. När jag tänker tillbaka på när jag var 10, 15 eller till och med 18 så minns jag inte alls mycket. Väldigt lite faktiskt. Jag har gjort mycket, men minns knappt hälften utan hjälp av bilder och texter. Varje gång jag hittar gamla bilder och texter jag skrivit om någon händelse, växer tacksamheten över livet och allt jag faktiskt har upplevt fram ännu mer. En påminnelse, som egentligen är självklar. För visst minns vi inte alltid de små sakerna. Hur den där dagen kändes, hur maten smakade, hur luften kändes, vad vi tänkte på.

Ovan är en bild som Karin tog på mig samma morgon jag skulle lämna Monaco. Jag minns hur varm morgonsolen kändes mot mina axlar, hur havet och vågorna lät, hur nöjd jag var med föregående dagar, hur gott kaffet smakade, hur mycket jag längtade efter att få komma hem till min nya kärlek och hur allmänt tillfreds jag var med livet. En påminnelse i tyngre tider att livet blir ljusare och lättare. Hur fint livet kan vara.

no comments
Add a comment...

Your email is never published or shared. Required fields are marked *

KATEGORIER

ARKIV